I'm the hero of this story

Har funderat på det ett tag nu.
Lilla mamma typ 20 år gammal åker iväg till Uppsala utan pengar eller någonting och börjar köra buss. Hon flyr från en stad som hon en gång varit så trygg i. Hon och farsan hade separerat och hon var "så förbannat less på honom" som hon själv sagt. Nåväl, dagarna går för lilla mammsingen och hon börjar så smått trivas i Uppsala. Pengarna rullar in och det blir utgång både onsdag, fredag och ibland lördag. En dag när hon kör sin vanliga rutt så står det en man vid busshållsplatsen. Det är farsan, han hoppar in i bussen och tjoff ca 1 år senare föds Mallan. Hon ser ut som ett troll när hon föds. Tjock, svart hår har hon redan från födseln. Familjelyckan växer och tjoff 1 år senare kommer jag. Jag har inget hår alls men det som så snart börjar växa är tunt, tunt och ljusblont.

Farsan jobbade som lastbilchaffis och var aldrig hemma. Jag minns ärligt talat inte honom från mina första år. Bara mamma och Malin. "Järngänget" som vi var då. Jag och Malin gjorde mamma galen för att vi hittade på allt möjligt. Satte stopp i toaletten genom att försöka spola ner allting vi hittade, tog sönder saker och t.o.m rymde. När mamma hittade oss igen så satt vi i en sandlåda och käkade sand haha!

Båda mina föräldrar hade hemlängtan till Kiruna och bestämde sig för att flytta upp igen. Dom köpte ett hus på Luossavaara men familjelyckan varade inte länge. Jag, mamma och Malin flyttade till en lägenhet på Luossa. Vi bodde granne med min kusin, Therese, och min moster. Vi brukade knacka koder på kvällerna genom lägenhetsväggarna. 3 knack var "go natt" osv. Jag brukade vara hos min moster, OFTA. Malin var ofta ute och lekte med hennes kompisar. Jag ville helst vara hemma med mamma, eller moster. Moster brukade sjunga för mig när jag sov med henne. Hon brukade sjunga "Vem kan segla förutan vind". Den ska jag sjunga för mina barn har jag bestämt.
Malin brukade sjunga för mig när vi sov över hos pappa minns jag, hon var så snäll mot mig. Sjussade och vaggade mig tills jag somnade och tog hand om mig även fast hon knappt är 2 år äldre.

Tur ändå att saker ändras annars hade ju inte Linn och Johanna funnits!

Dom tycker att jag är tjatig och jobbig, det vet jag, och jag känner jag att jag  är också.
Jag är så jävla orolig hela tiden. Läser om tjejer som är 13 och knarkar. Direkt dom ska sova hos nån och jag vet det så börjar jag snoka.

"Men åhh, Ewa du är så jävla jobbig"
"Men Ewa, lägg av då!!"
"Ewa, gå härifrån!"
"LÄGG PÅ!! Ewa du får inte lyssna!
"Jävla kärring!,sluuutaa"
"Ewa, alltså, lägger du inte av så..."

I min familj är vi inte konflikträdda. I min familj är det vanligt att man skriker och gapar åt varann och säger fula saker och spelar HÖG musik. Vi kastar även saker på varann och låser dörrarna när vi inte orkar.
Men gud vad jag älskar dom!

Är inte det härligt när grannen störtar in när man äter middag och gormar om att "det var droppen" ?

Nå nå nu får jag sluta brainstorma. Känner mig rätt nöjd nu.