You should be honored about my latenessss
Fredrik är den typen som tappar talförmågan när han blir arg. Han ser död ut. Han andas men hans ögon är döda. Hans mun är vidöppen (han påminner lite om en fisk) men han lever inte. Den enda lilla livstecknet är när han blinkar.
Sedan stänger han munnen. Han drar ihop munnen och bildar munnen till ett streck. Ett rakt streck som är ett tecken på att det är påväg att brista. När som helst.
Han drar in luft i lungorna och efter ett tag så vaknar han till. Då kan han komma med kommentarer som: Det är fan inte sant, alltså. Nej, jag kan själv inte fatta det. Är dom...
Jag däremot hugger fort. OCH JAG HUGGER TAMEFAN. Jag blossar upp, river bort överkastet och skriker : Vart är den där s***** telefonen? ÄR DET SANT? DU MÅSTE SKÄMTA! FREDRIK, ALLTSÅ, NEJ, NEJ. DOM ÄR FÖRRRRIHEL!!!!!!!!!!!!!!! JAG BLIR GAALEEEN!!
Ungefär så brukar det låta. MINST en gång om dagen.
Senare mot kvällen när skiftet slutat så skämtar vi om det. Vi skämtar en massa om det. Det är våran grej.
Och sådär är det varje dag för oss.
Ni funderar förstås varför vi beter oss som idioter. Jag kan bara säga att man blir som man umgås.
